Fairey Fulmar Mk.I – Foton &; Video

Fotogalleri av en Fairey Fulmar Mk.I, The Fairey Fulmar was a British carrier-borne fighter aircraft that served with the Fleet Air Arm (FAA) during the Second World War. A total of 600 were built by Fairey Aviation at its Stockport factory between January 1940 and December 1942. The Fulmar’s design was based on that of the earlier Fairey P.4/34 that was in turn developed in 1936 as a replacement for the Fairey Battle light bomber. Although its performance (like that of its Battle antecedent) was lacking, the Fulmar was a reliable, sturdy aircraft with long range and an effective armament of eight machine guns.

Källkod: Fairey Fulmar Mk.I på Wiki

Den Fairey Stormfågel var ett brittiskt hangarfartygsburet spaningsflygplan / jaktflygplan som tjänstgjorde i Royal Navy's Fleet Air Arm under andra världskriget. Det utvecklades och tillverkades av Fairey Aviation Company, baserat på designen av det lätta bombplanet Fairey P.4/34. Den har fått sitt namn efter stormfågeln, en sjöfågel som är infödd på de brittiska öarna.
Fulmar var ett tvåsitsigt monoplan med en låg vinge och ett infällbart landningsställ. Den drevs av en enda Rolls-Royce Merlin-motor som gav den en maxhastighet på 438 km/h och en räckvidd på 1 255 km. Den var beväpnad med åtta 7,7 mm Browning-kulsprutor i vingarna och ibland en bakåtriktad Vickers K-kulspruta för försvar. Den kunde också bära två 45 kg bomber eller en 110 kg bomb under flygplanskroppen.
Fulmar flög första gången den 4 januari 1940 och togs i tjänst i maj 1940. Det användes för spanings-, eskort- och avlyssningsuppdrag över olika krigsskådeplatser, inklusive Europa, Nordafrika och Fjärran Östern. Den deltog i flera anmärkningsvärda strider, såsom jakten på det tyska slagskeppet Bismarck, slaget vid Kap Matapan och försvaret av Malta. Även om det var pålitligt, robust och välbeväpnat, var det också långsamt och omanövrerbart jämfört med ensitsiga jaktplan som Supermarine Spitfire och Mitsubishi A6M Zero. Från 1942 och framåt ersattes det gradvis av mer avancerade flygplan som Supermarine Seafire och Grumman Martlet. De sista Fulmars togs ur tjänst vid fronten i februari 1945.
Den Fairey Stormfågel var ett viktigt flygplan för Fleet Air Arm under de första krigsåren, då det hade få andra moderna jaktplan tillgängliga. Det visade sig vara effektivt i sin tänkta roll som långdistansspanings-/jaktflygplan, men det led också av sina begränsningar som marin bombplanskonstruktion. Totalt byggdes 600 stormfåglar mellan 1940 och 1943.